När mamma berättade för mormor så lyste hon genast upp och sa "Då kanske vi kan passa eran hund ibland!". Ja, lilla söta mormor, självklart får ni göra det. Hihi, bara inte våran hund blir lika tjock som eran var. Ingen leverpastej!
Morfar ställer nog också gärna upp, han är ju den som saknat hund mest.
Jag kom nyss på att det här är som att vänta ett barn ungefär. Många blir så glada över att vi också ska skaffa hund och många säger grattis. Ja, det låter kanske sjukt. Men så är det! Jag tror att en hund är ett sätt att lätt få kontakt med andra människor.

Jag ska be mamma ringa uppfödaren i helgen, när jag åker bort, så hoppas jag att det blir grönt ljus därifrån.
Alltså att de fortfarande har de där dvärgtaxvalparna planerade i vår och att de finns chans att det blir svart/bruna valpar. Det finns ju korthåriga taxar som är helt bruna också, men det vill vi inte ha.
Mamma var på gospelkonsert igår kväll så jag fick aldrig prata med henne om mormors reaktion över att vi nu ska köpa hund. Mormor och morfar har alltid haft hund, men så dog deras strävhåriga tax Betty för ca fem år sedan i cancer. De har länge önskat att de kunde ha en hund men eftersom att ingen av dem vet hur gamla de kommer att bli så vågar de inte skaffa en hund. För hundens bästa. Inte så roligt för hunden om matte dör och husse inte klarar sig själv ordentligt då och måste göra sig av med hunden. Jag tycker att de är super att de tänker på hundens bästa!

Uppfödaren som planerar valpar våren 2009 hoppas jag mamma ringer snart. Kanske i morgon? Då blir det korthårig dvärgtax. Lite mindre, lite bätre.
Uppfödaren verkar seriös, även om hemsidan kanske inte är den mest komplicerade. Varsågod, här är länk.

Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag hade accepterat att vi får ingen hund. Jag hade stängt av allting, vi får bara ingen hund. Nu sitter vi här och kollar uppfödare som vi ska ringa. Några planerar valpar till våren 2009, som passar oss perfekt.
Men jag kan fortfarande inte förstå det, vi ska skaffa hund och det går inte att sätta ord på hur glad jag är!

Det är ofta en svår fråga, vilken ras ska vi ha?
Det viktigaste är att hunden passar eran familj. Börja med att läsa mycket om alla raser. Vad behöver dem? Är det en väldigt aktiv hund som behöver många långa promenader och ni är en familj som hellre gärna sitter hemma i soffan och myser, då passar inte hunden er. Och det är väldigt viktigt att ni följer detta. Hunden kommer annars inte att må bra psykiskt och börja syssla med andra konstiga saker. Hunden ska alltid gå i första hand. Är ni en familj som reser mycket så passar kanske en liten hund er bäst. Den tar mindre utrumme och den kan du ofta ta med som handbagage på flyget.
Det finns en hundras för varje människa.

Tänk också på vilken storlek på hund ni vill ha. Och vad krävs av den hunden då? En större hund behöver ofta en egen bur i bilen för säkerhetens skull, och då behövs ju också en kombi bil. Har ni då inte en kombi bil så blir det en ganska stor summa extra pengar där. Men en större hund är ofta mer lugn och inaktiv när ni är inomhus, en liten hund springer gärna runt och busar. Tänk också efter om eran lägenhet/hus passar hunden. Finns det plats för en stor hund?

Min mamma och min illasyster har t.ex. alltid drömt om att ha en boxer hund. Och det var det dem sa att vi skulle köpa först. En boxer. Sedan så läste mamma massor om den här rasen, och kom fram till att det är en hund som kräver väldigt mycket motion. Det passar helt enkelt inte våran familj. Det passar mig väldigt bra, för jag är ute och springer och går regelbundet. Men det passar inte min mamma och inte min lillasyster. Så trots att de alltid drömt om att ha en boxer köper vi nu vår andra favorit, en tax. De kräver inte lika mycket motion, däremot är det ju ingenting som säger att man inte kan motionera den mycket.
Hunden ska som sagt alltid gå i första hand.

Läs mer här.

Välkommen till min nya blogg! Den här bloggen startade jag bara för att minnas just hur det känns att planera inför och skaffa en ny familjmedlem. En valp.
Jag, min mamma och min lillasyster har alltid velat ha en hund. Det började när jag var åtta år och hade en vän som hade en liten hund. Av henne fick jag rådet att varje dag tjata på mina föräldrar om en hund, för då skulle de en dag komma hem med en hund. Självklart så ville jag prova om det hon sa var rätt. Så jag började, jag tjatade och jag tjatade. Mina föräldrar blev så trötta på mig.
Så julen, när jag var nio år, så fick jag och min lillasyster en julklapp som var till oss båda. Vi öppnade, och där stod de att vi skulle få varsitt marsvin. Vi blev så glada att äntligen få ett djur att ta hand om. Vi älskade våra marsvin, men ansvaret var kanske inte alltid den roliga biten. Jag tror att vi var för små för att ha hela ansvaret för djur. I alla fall så glömde vi bort det där med hund, vi accepterade även att vi aldrig skulle få en hund eftersom att pappa aldrig velat ha de. Min lillasysters marsvin blev ca fem år, och sedan fortsatte mitt marsvin Smulan leva vidare ytterligare två år. Så att i maj 2007 var vi tvugna att avliva henne pga. en lunginflammation.

Det var här allting blev så tomt. Det fanns då ingen att ta hand om. Jag kan fortfarande komma hem ibland och nästan ropa "Hej, Smulan" men sedan till min besvikelse komma på att hon lever ju inte längre.
Vi har länge småpratat om hund, men aldrig kommit längre än bara prat. Nu har pratat blivit mer och mer allvarligt då jag, min mamma och min lillasyster verkligen känner att vi vill ha en hund. Sen så igår, efter så många års väntan, så fick vi klartecken från pappa. Vi får köpa hund.

Så vi har pratat och pratat om raser och namn hit och dit. Min mamma och min lillasyster vill så gärna ha en korthårig tax, så det får dem på villkor att jag får bestämma namnet. Man älskar ju hunden ändå, hur den än ser ut. Eller hur?
Vi funderar starkt på att köpa en tik, eftersom att vi känner att det passar våran familj bäst. Jag har några få namnförslag såsom t.ex. Elsa och Agnes. Kom gärna med fler namnförslag!

Anledningen till att pappa inte velat ha hund är just det att det krävs så mycket ansvar. Pappa tycker om katter, för dem klarar sig väldigt bra själva. Man går inte ut på en promenad med katter, t.ex. Så det som avskräckt pappa från hund är just att han ska få allt ansvar. Men nu har vi pratat om att t.o.m ha ett schema på vem som ska gå vilka promenader och göra vad med hunden, för att få ett enkelt system som möjligt.
Det tror jag alla barnfamiljer med hund kanske skulle ha? Jag kommer att vara upptagen en stund på kvällarna eftersom att kvällspromenaderna blir mitt ansvar. Jag går redan nu väldigt många kvällspromenader per vecka, så det kommer inte att göra någon större skillnad för mig. Det blir värre för t.ex. min lillasyster som troligen kommer att få ansvar för morgon promenaderna.